Valpspaning

Puss!

Okey. Erkänner. Det har varit lite kämpigt på sista tiden. Tidiga mornar, sylvassa valptänder i tårna, kisspölar...

Allt detta vet man, och vi har haft det skonsamt ändå tycker jag. Lucy vaknar inte på nätterna, hon regerar snabbt på ordet Nej och hon kissar alltid varje gång vi tar ut henne (också..!). Men det är det där med det psykiska hos en själv. Jag går runt och känner mig som en tjatig morsa som befinner sig mitt i barnens trotsålder.  Eftersom Lucy gillar att upptäcka (här är hennes ledmotiv föresten) och testa sig fram i livet så känns det som att ordet Nej används mer flitigt av mig än...ja egentligen vilket annat ord som helst. 

Bitandet t.ex.

Nej och avled, nej och avled, nej och avled…

Fast jag vet. Jag använder ordet Bra minst lika mycket (mer!). Men det ordet känns ju aldrig tjatigt, eller hur? Och när man säger det så mår man bra. När man säger nej så känns det negativt i kroppen.

Det som är mest frustrerande med en valp, i synnerhet pumivalpar är att det ibland känns som att ingenting går in. Som att försöka uppfostra en vägg typ. FÖRSTÅR HON ENS? Sen, helt plötligt så visar hon att precis allt har gått in?! Efter någon vecka eller så. Som ett mirakel känns det då!

Det gäller att ALLTID vara konsekvent, även om det ibland känns hopplöst. Det går inte att tumma på några “regler” för då får man backa tillbaka alla veckorna igen. Misstag straffar sig, och OMG vad pumisar är smarta! Men är man tydlig och konsekvent (och eeeenvis) så får man igen allt det senare. 

Men jag vet ju allt detta. Ändå blir man såååå trött och frustrerad och man är orolig att man ska förstöra henne för liiiivet! Lucy är verkligen a hand full, vilket är underbart och jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Nej. Men munsåret som ibland hotar med sin ankomst skvallrar ändå om att det är rätt intensivt just nu. Rädslan; tänk om jag skapar ett monster?! finns ju alltid där så att säga. 

Kroppskontrollsträning!

Allt går egentligen fantastiskt bra. Lucy är positiv, villig att lära och orädd. Svansen åker väldigt sällan ner. Allt är bra. Allt är såklart jättebra. Vi älskar henne!

<3

Lucy gillar kaffe, vilket gör att detta är en vanlig syn. Bortglömd kaffekopp, omkullvält.

Pumisar är inga golden retrivers, eller border collies heller för den delen. De ger en fingret om de känner för det, och är så envisa så det är en stor bedrift att lyckas vara ännu mer envis. 

Samtidigt så är de så arbetsvilliga och bangar i princip inte för något. Du kan ha dem som räddningshundar, som lydnadsstjärnor, tävla VM i agility, ha som vandringssällskap i fjällen, jaga i skogen, arbeta tillsammans på en fårfarm - you name it! Fick bara lov att klargöra det i fall någon tvivlade! 

Det som är lite spännande är att hundträning, och hur du väljer att agera eller använda för metod i olika situationer säger en hel del om dig som människa. Är man velig som person så kommer du förmodligen inte vara så konsekvent i din uppfostran heller, eller att man inte “orkar” så man byter metoder ofta. Vilket gör att din hund kanske inte alltid kommer att lyssna på dig?

Jag är lite så att jag tar till mig en grej, kör på den ett tag men tröttar om jag inte får snabba resultat och så vill jag testa något annat. Jag är dålig på att genomföra saker fullt ut. 

Ta syslöjden. Hur många halva lovikavantar har jag inte stickat?! Eller de byxor jag aldrig sydde klart och tog hem istället och de hamnade på hög tills min mamma gjorde klart dem…

Jag har dock lärt mig i vuxen ålder. Och bättrat mig. Jag får passa mig så att min hunduppfostran inte hamnar där. Påbörjad träning som inte genomförs...nej nej. Lucy kommer inte förstå vad som förväntas av henne annars. 

Välj en metod and stick to it!