lördag 31 mars 2018

Pepp på påsk


Jag har alltid gillat påsken. Troligtvis på grund av att våren känns som ett faktum då. Dock brukar ju våren ha kommit en aning längre än vad den har just i år...men känslan finns där likväl. Solen skiner, fåglarna kvittrar och magen är mätt och belåten. Och barnen påbörjar ett långt påsklov. 

Jag är inte överförtjust i påskens färger. Det passar oftast inte in i resten av känslan i huset. Gult, orange, ljusgrönt. Nja...

Självklart är man en god förälder och tar fram det barnen har pysslat ihop sen tidigare i alla fall. Trots färgerna. Så är det ju. 

Men vid fjädrarna drar jag en gräns i år. Inga fler fjädrar från stackars plågade kalkoner. Istället satte vi oss ner i torsdags. Jag, Astrid och Martin för att pysslade ihop egna fjädrar. I papper. Vi använde oss av gamla pappåsar och pysselpeppersrester (nytt ord?) medan vi lyssnade på favoritoperan Carmen, och baletten Swan Lake (rätt passande ändå?). 

Vi blev väldigt nöjda över resultatet. Under förmiddagens promenad med hundarna så hittade jag en perfekt gren som jag tog hem. Den fick våra pappersfjädrar dingla i. 

 
     





Med det så önskar jag Er en 
Glad Påsk!




onsdag 28 mars 2018

Ett tips



Hej Internet! 

Jag tänket att jag skulle slänga ur mig ett sådant där tips så här på sena eftermiddagen. För det har jag hört att man ska göra lite titt som tätt i sin blogg. Så här kommer det. 

Hosta inte så att 
du får sprickor i revbenet. 

Jag har nämligen testat det nu och det är inte skönt. Väldigt oskönt faktiskt. Lite kniv-i-revbenet-känsla kan man säga. 

Fast det förstås. Gillar du den typen av smärta så fort du andas in, andas ut, ligger fel på natten eller rör dig lite för mycket då tycker jag absolut att du ska testa på det. Hosta på bara! 

Men, en liten varning dock. Att börja hosta är lite som att öppna Pandoras ask. Det går inte att stoppa den eller få det ogjort när du väl börjat. 

Ja. Det var väl det. 
Slut på tips!





söndag 25 mars 2018

Sri Lanka Del Två - Ut på tur aldrig sur


Sista dagen nere i Dikwella så spöregnade det. För övrigt den enda dagen på hela resan med regn. Men vi klagade inte. Vi skulle åka bil i några timmar, så att det inte var sol gjorde oss ingenting. Medan vi väntade på vår taxi så njöt vi lite av det varma regnet. 


Eftersom vi inte hade någon tid att förhålla oss till så passade vi på att göra några stopp efter vägen. Vi var väldigt sugna på att kika på det gamla templet Wewurukannala Vihara där Sri Lankas största sittande Buddha finns. Men då det skulle ta ytterligare några timmar så skippade vi det till nästa gång. Vi hade ett annat mål i sikte. 


Fiskare överallt. Måste vara skönt att stå där ute när det inte är gassande sol tänker jag. Några unga pojkar skrattade åt oss när vi fotade fiskarna. De tyckte väl inte att det var något att fota. Försökte förklara för dem att vi tyckte det var så vackert då vi hade snö överallt hemma. Pojkarna såg lätt förvirrade ut när vi pratade om snö. Förstår dem.

 

Efter någon timme så anlände vi till vårt mål, ett turtle nursery där de ser till så att så många sköldpaddsbebisar som möjligt klarar sig ut i havet. Få sköldpaddsungar klarar sig och blir sällan vuxna.

Äggen kläcks uppe i farmen, och när småttingarna är tre dagar gamla så släpper de ut dem i havet. På det här stället så hade de även skadade sköldpaddor som de tar hand om, och visar upp för skolklasser i undervisningssyfte. De gjorde ett fint jobb med dem små. Däremot så tyckte vi lite synd om dem vuxna som inte hade så stora ytor att vara på. Vissa var blinda. Vissa utsatta för hajattacker eller fastnat i propellrarna på båtmotorer.

   

Vi stannade även vid ett färgglatt buddistiskt tempel för att fota lite. På gården stod det två elefanter fastkedjade. Tyvärr så stod de på exakt samma platser som de hade stått när vi åkte ner tre dagar tidigare. Inte roligt att se. Antagligen ett sätt att locka in turister. Vi vände snabbt och gick tillbaka till bilen och berättade för barnen hur viktigt det är att man inte ger pengar för att få klappa eller ta bilder av djur som är utsatta på det där viset. Här kan man läsa mer om det. 

   

Till skillnad från de stackars tempelelefanterna som stod fastkedjade, så fick vi besöka en hel flock glada, tokiga elefanter dagen efter. När vi återvände hem till Meatballalley så hängde vi på vännerna på utflykt upp i bergen dagen efter. På snirkliga, guppiga vägar åkte vi till byn Pinnawala. Där ligger nämligen Pinnawala Elephant Orphanage. Innan vi anlände stannade vi först till vid ett banan- och ananasplantage för att sträcka på benen och äta färsk ananas med chili på. Smaskigt gott! 

 



Efter lite proviantintag och några springrundor för sprittiga ben, så gav vi oss av igen och anlände någon timme efteråt till elefanterna. På det här elefantbarnhemmet så tar man hand om föräldralösa elefantungar, och även vissa skadade vuxna elefanter. En vuxen elefanthona hade t.ex kommit dit då hon trampat på en mina och förlorat en stor del av sin fot. På hemmet får de leva i stora flockar och på stora ytor där de kan ströva runt fritt. Alla elefanter har en egen handler som varit med dem sen de var små, så de har ett band till sin "ägare". Alla bebisarna flaskmatas, vilket tar väldigt lång tid då de dricker så kolossalt mycket. Flera liter per gång. Dessutom diar en elefantunge i ca fem år... 



Varje dag tas flockarna en i taget ner till vattnet där de får bada och svalka sig en lång stund. Först ljuder en varningssignal, sen öppnat man portarna och elefanterna tågar lösa ner till vattnet på gatan. Alla som handlar i butikerna får stiga åt sidan. Det har hänt att någon nyfiken unge har vandrat in i butikerna. Men oftast så lyssnar de på sina handlers. Men busiga är de, så säkerhet går först. Men herregud vad mäktigt det var. Att stå där någon meter ifrån en flock tågande elefanter! 


Krock! Extra bråttom hade de såklart när de var påväg till vattnet.


Det roliga var hur bilar, tuktuks, cyklister och folk som var ute och handlade liksom bara stannade upp. Lät elefanterna passera och fortsatte sen med sina vardagssysslor. Och där stor vi och gapade! Härligt ändå. Vilka kontraster. Vi satte oss och åt lunch med badande elefanter som utsikt. Var ej fel. 



Innan vi åkte hem så kollade vi även in hur de tar tillvara på elefantbajs och tillverkar papper, leksaker, prydnader och allt möjligt av. Handgjort och ekologiskt rakt igenom. Pappret var så vackert! Ångrar att jag inte köpte en anteckningsbok och en almanacka...får åka tillbaka helt enkelt! 

Vi åkte tillbaka - svettiga, mätta och lyckliga. Detta var första gången för oss alla fyra att se en elefant och det mötet gick rakt in i hjärtat. Känslan när en elefant halvspringer förbi en samtidigt som den lyfter snabeln och tutar. Den känslan ni!


Andra äventyr vi var ute på under vår resa vad det där äventyret där Rasmus var så nervös innan så att han inte riktigt visste vad han skulle ta vägen. Både han och kompisen Emma stod och skakade av förväntan och nervositet. 

Vad de skulle göra? 
Jo detta.
I 60 kilometer i timmen, med andan i halsen och skrattet fastklistrat i ansiktet.

Rasmus kommentar efteråt: Detta var det ROLIGASTE jag har gjort i hela mitt liv!

Linus - mästaren på vattenskidor!




Det var med andra ord ett oförglömligt äventyr för elvaåringen. Och att få dela det med en av sina bästa vänner, det var inte fel det. 



Att gå eller åka tuktuk är det absolut bästa sättet att ta sig fram på i Sri Lanka. Enligt oss. Man kunde stanna var man ville. Så lättsamt när man vill ut på upptäcksfärd. Som att besöka örtagårdar, fisk- och grönsaksmarknader, kyrkor och tempel. Och överallt möts man av vänliga människor som hjälper till om man undrar något eller behöver hjälp på något sätt.

 

Detta hindutempel besökte vi precis när de hade bön och välsignelse. Väldiga kontraster till de protestantiska, nakna traditionen som man oftast stöter på uppe hos oss i norden. 

Människorna här alltså. Fantastiska. Men mer om det i nästa inlägg om detta fina land. 

(Här kan ni läsa del ett).  







    







  


torsdag 22 mars 2018

När man känner livet i sig



Den där obeskrivliga känslan när solen börjar värma mot huden efter en lång tid av konstant kyla och mörker. Man tar en lång promenad och efter halva vägen börjar man svettas och måste ta av sig mössan. Ni vet den känslan. Mmm! 




Och visst ligger snön fortfarande i drivor och gården är täckt av meter och åter meter djup snö. Men det gör inget. När solen väcker en före klockan på morgonen, värmer hela dagen, fåglarna kvittrar och snön glittrar. Då är våren nära och på riktigt. 





Den gamla och visa pumidamen studsar omkring, leker och är allmänt glad. Ytterligare ett vårtecken. Ella som i princip går i ide under den kalla och mörka perioden, har nu vaknat med ljuset och det lyser och myser i ögonen på henne. Hon bjuder upp till lek och jagar runt det lilla yrvädret. 


 



Det är mycket nu. Både i själen och i kalendern. Då hjälper ljuset till. Tröstar och ger energi. Så bra! 



 




lördag 17 mars 2018

Ett potpurri en lördag

Bodil Malmsten <3 


Snön kan vara hur hög den vill. Räkningarna hur många de vill. Sommaren hur långt borta den vill. Hostan hur jävlig den vill. För just precis nu mår jag så bra. Min andra hälft har precis bjudit på moule fries. Jag dricker ett gott vin. Barnen tittar på film och jag lyssnar på musik. En sådan stund. Då är man lycklig.

   




Har satt mig ner för att göra något som jag älskade förr. Plöja igenom vackra, häftiga, roliga, sorgliga, fascinerande, häpnadsväckande bilder. Frame för frame. Scroll scroll. För mig går bilder och musik ofta hand i hand. Inte för intet som jag kan befinna mig i en miljö och det dyker upp en viss låt, eller artist i hjärnan. Som att Lana Del Rey alltid dyker upp i huvudet så fort jag kommer till västkusten. 





Jag vet inte riktigt vad det beror på. Är nog känslig för miljön runtomkring mig. Kan ni känna det ibland? Hur det kryper på en. Att du inte riktigt kan förstå hur du plötsligt kan känna dig illa till mods. Hur du först efteråt kommer fram till att det berodde på miljön du befann dig i. Jag är säker på att du säkert känt det samma. 




Musik är en stor del av mitt liv. Likaså det visuella. Så kanske är det inte så märkligt när de sammanfaller.

 



Samma sak kan gälla serier. Ofta kan jag fastna för soundtracket så att det visslar om det. Det händ med Big Little Lies och det hände med Versailles. Och senast med serien Damnation  som jag och Martin såg i veckan. Trist att det inte finns någon säsong två, för man vill bara ha mer...









Så. Nu ska jag luta mig tillbaka. Ta en till sipp och lyssna på ljuvlig musik. Vad gör du ikväll? 


Alla bilderna är hämtade från min Pinterest