tisdag 13 februari 2018

Femton gastar på död mans kista, färger i en vind och en liten tjej med jättelånga flätor


Jodå. Nog har en insett att det är lite av en trend just nu. De finns lite här och var i ens flöde på sociala media. Kanske är det för att lägga till något extra till sina matbilder? Ni vet. Händer i mat. Eller kanske inte i maten, utan en hand som skär en bit bröd eller håller i bestick osv. Hur som helst, ett ypperligt tillfälle att visa upp sina tatuerade fingrar helt enkelt. 

Så ja. Visst syns de mer och mer därute. De gaddade fingrarna. 
Men det kan inte hjälpas. Tatuerade fingrar har jag varit svag för sen den senare delen av min barndom. Då sjöman med blåa tatueringar, Silor Moon, Pocahontas (hon har visserligen sin tatuering på armen) och i princip allt som hade med häxkonster att göra cirkulerade i min värld just då. 

Men jag har aldrig gjort det. En tatuering alltså. Kan bero på samma beslutsångest som jag får när jag ska hänga upp en tavla. Var ska den hänga? Och tänk om jag vill byta plats på den, då har jag ett hål i väggen som måste spacklas osv. Samma känsla. 

Men nu då. När jag insåg att man faktiskt kan göra små tatueringar på fingrarna. Istället för smycken. Så blir valet lättare.

Än så länge en lek med tanken. 

Men snart så.

    
Miranda Rebeccas händer (i mat!). 

Bild från pinterest. 

Byggnadsantikvarien Erika Åberg 
(känd från det underbara programmet Det sitter i väggarna). 




fredag 9 februari 2018

Några saker på en fredag



Sitter här och småflinar åt mig själv. Att jag är så glömsk. Påminner lite om hur man glömmer vad man tänkte när man födde barn för första gången; ALDRIG MER! Man trodde ju att man skulle dö, så är det. Ändå gör man det igen. Och ibland igen. Samma sak är det med träning. I onsdags var jag och Martin på ett Strongpass. Jag hade sådan skön energi. Älskar att träna när man mår så! Strong är väldigt krävande (enligt mig) och det är kämpigt om man inte känner sig pepp. Eftersom jag mådde på topp så tog jag i därefter, såklart. Efteråt tänkte jag att detta kommer kännas imorn. Torsdagen kom men inga känningar. 

Jag igår: Ha, ingen träningsvärk. Skönt! 
Jag idag: Aj som..! Måste jag röra på mig alls idag? 

Ska det vara så svårt att komma ihåg att min träningsvärk alltid infinner sig två dagar efter ett pass? TVÅ dagar. Inte dagen efter alltså, som jag tycks tro varje gång. 

Anyhow. 

Vi pratar om något annat nu tycker jag. 


Flocken! 


Gå in och läs här hur Anna beskriver livet med stor flock. Så bra! Olika hundar, olika individer kräver olika saker. Pumin är speciell. Med en grund som vilar på kärlek och respekt, så vill mina ha tydliga regler för att må som bäst. Att tumma på regler blir förvirrande och otryggt för dem. Precis som Anna beskriver. 

Annan sak. Alicia Keys och hennes val att sluta med smink. Älskar detta kokande av saker som sker just nu. Mycket pga #metoo, men också något i luften. Kan ni känna det? Det är något på gång. Alicia, som valde att komma till Grammysgalan osminkad i år ger en fin intervju på BBC News om bl.a hennes sätt att se på kraven som ställs på framförallt flickor och kvinnor idag. Hennes nya album är det bästa hon har gjort tycker jag. Sätt på den ikväll medan du lagar din fredagsmiddag - TIPS! 


Grammys 2018. 


Och slutligen lite fredagsfeeling. Kan inte se mig mätt på dessa rörelser. Kroppsdynamiken på den här karl var something else. Love it! 


Ett gäng brudar gör en liknande scen i musikalen Chicago, som är för bra för att inte visa. 

( Mitt i så pausas klippet av någon anledning, men frukta ej. Vänta någon sekund eller dra fram så fortsätter det. Man vill ju inte missa slutet ) 




Ha nu en skön fredag och en mysig helg!




onsdag 7 februari 2018

Från snö till sand

Mot paradiset!


Vaccination - check. 
Visum - check. 
Pass - check. 

Om exakt fjorton dagar bär det av. 
Då far vi. Ut på äventyr! 

För lite mer än ett år sedan så fick jag frågan om jag vill vara brudtärna till en av mina äldsta vänners bröllop. Jag var inte svårövertalad. Vi har hängt ihop i nitton hela år nu, hon och jag. Vi har varit med om det mesta ihop. Både sorgliga, underbara och roliga stunder. Hon var även tärna på mitt bröllop. Så självklart var svaret ja. 

Hon och hennes Johan ska alltså gifta sig. Men det är inte vilket bröllop som helst. Vi kommer att behöva byta ut varma kängor mot sandaler. Snö mot sand. Granar mot palmer. De gifter sig nämligen på Sri Lanka. 

 

Ja, vi ska ut på äventyr! Barnen, som enbart har varit utomlands en gång och då till Paris, är så pirriga och ser verkligen fram emot att få se apor, palmer och sandstränder. Det kommer att bli ljuvligt. 

Mycket är det dock att tänka på. Inte mins då det vankas bröllop. Saker som ska fixas och planeras. Outfits som ska göras redo. Det är nämligen inte bara jag som ska vara tärna, utan även Astrid.  



Det är inte alltid lätt att ställa om. När det är en meter snö ute så är det svårt att föreställa sig varmare väder. 

Dagens vy. 


Vi kommer att husera i Negombo, där brudens föräldrar äger och driver Villa Meatball Alley. Vyn på bilden här ovan kommer alltså snart att bytas ut mot detta: 

 
Villa Meatball Alley. 

Villa Meatball Alley. 


Vi kommer att utgå härifrån, men även dra ut på små egna äventyr. De första dagarna kommer vi att bo ett par nätter söderut i Dikwella. Närmare bestämt vid stranden Hiriketiya. Ni kan läsa om stället här hos Krickelin. Det är faktisk samma bungalow som vi hyrt som Kristin skriver om i inlägget. Ser ej fel ut va. 

Bild: Krickelin


Nu räknar vi bara ner till denna fantastiska resa!
   








måndag 5 februari 2018

Ljuset


Solen letar sig in nu. Smeker längs med väggarna och kastar skuggor på möblerna. Det känns nu. Det känns att vi är på rätt köl. Rätt sida av året. Igår när jag stod ute på gården och vände ansiktet mot solen så kände jag det. Värmen. 

Att vi har nästan en meter snö här och termometern visade -21 imorse, det gör ingenting. Det är bländande vackert. Verkligen. Helt otroligt vad vackert det är! sa vi flera gånger till varandra i går. För detta hör inte till vanligheterna. Inte ens här i Dalarna. Så vi klagar inte. 

Frost på de gamla fönstren. 

Men ja. Jag är som bekant en älskare av värme. Jag ska inte sticka under stolen med att jag längtar efter sommaren. Det gör jag alltid. Jag kan längta efter sommaren även när vi har sommar. Så pass förstår ni. 

Men den här vintern så bestämde jag mig för att njuta. Inte klaga och vara bitter över det som inte går att förändra. Och vet ni, vinterångesten har lyst med sin frånvaro. 

Visst har jag slängt med fraser som Meeen vad kallt det är!! och Hur mycket kan det snöa, egentligen?! och liknande. Men ingen ångest. Så skönt. 

Och snart. Mycket snart, får jag uppleva värma som aldrig förr då vi beger oss ut på en riktig äventyrsresa. Mer om det mycket snart...


Men tills dess så får vi fortsätta tända ljus på kvällarna och till Bolibompa på morgonen. Och det är aldrig fel. Även om det är skönt att ljuset sakta hittar tillbaka. 

Astrid är hemma från skolan så idag ska jag spela finns i sjön och försöka ta några promenader utan att bli allt för frostbiten.