Min lilla.
Den envisa.
Den brutalt starka.
Som hade sådan integritet som bebis. Som redan då var fast besluten att gå sin egen väg. Ingen kunde styra henne. Då som nu. Du lilla! Du, som nu börjar bli stor.
Så här kunde du stå. Innan du hade börjat krypa. Envist gungande fram och tillbaka. Aldrig på knäna, utan med raka ben. Det ska gå, tänkte du. Och jo, visst gick det. Även om du bestämde dig snabbt för att kämpa vidare när du väl hade break:at krypkoden. Redan innan du blev tio månader så gick du. Och vad du lyste upp! Hela du sken som en sol. Frihet!
Sedan dess har livet med dig varit ett stort äventyr. Ständigt nya höjder att bestiga. Erövra. Du hittade sällan på saker med buller och bång, utan i det tysta. Så mamman och pappan fick noga ha koll. Vaka och se till så att du inte hittade på allt för tokiga saker.
Fantastiska lilla människa! Alla dem lekar du skapat och fortfarande skapar. Både för dig själv och för andra. Ibland skulle jag vilja se världen med dina ögon. Få uppleva din fantasi, som verkar vara utan ände. Och visst smittar den av sig. Det har både förskolepersonal, kompisar, lärare och vi föräldrar fått uppleva.
Nu har du fyllt sju år. SJU ÅR! Och till hösten så väntar skolan. Och som du älskar att lära dig saker. Varje dag i förskoleklass är ett nöjesfält för dig. Du har så mycket att berätta när du kommer hem. Varje dag nya saker. Att skriva och bilda ord och meningar är det roligaste du vet just nu. Du lämnar små lappar åt oss lite här och var.
- Och vet du mamma, atmosfären behöver vi för att den skyddar vår planet. Det lärde jag mig på Bolibompas pod.
Än så länge så är du fortfarande min fågelunge och jag har dig under mina vingar. Även om jag ofta nu för tiden måste tvinga in dig under dem. Än så länge.
Idag lyssnar jag på den här låten och hoppas för allt i världen att du kommer att behålla din lekfullhet, fantasi och alltid gå din egen väg när det är dags.
Tack för att jag får vara din mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar