Sista dagen nere i Dikwella så spöregnade det. För övrigt den enda dagen på hela resan med regn. Men vi klagade inte. Vi skulle åka bil i några timmar, så att det inte var sol gjorde oss ingenting. Medan vi väntade på vår taxi så njöt vi lite av det varma regnet.
Eftersom vi inte hade någon tid att förhålla oss till så passade vi på att göra några stopp efter vägen. Vi var väldigt sugna på att kika på det gamla templet Wewurukannala Vihara där Sri Lankas största sittande Buddha finns. Men då det skulle ta ytterligare några timmar så skippade vi det till nästa gång. Vi hade ett annat mål i sikte.
Fiskare överallt. Måste vara skönt att stå där ute när det inte är gassande sol tänker jag. Några unga pojkar skrattade åt oss när vi fotade fiskarna. De tyckte väl inte att det var något att fota. Försökte förklara för dem att vi tyckte det var så vackert då vi hade snö överallt hemma. Pojkarna såg lätt förvirrade ut när vi pratade om snö. Förstår dem.
Efter någon timme så anlände vi till vårt mål, ett turtle nursery där de ser till så att så många sköldpaddsbebisar som möjligt klarar sig ut i havet. Få sköldpaddsungar klarar sig och blir sällan vuxna.
Äggen kläcks uppe i farmen, och när småttingarna är tre dagar gamla så släpper de ut dem i havet. På det här stället så hade de även skadade sköldpaddor som de tar hand om, och visar upp för skolklasser i undervisningssyfte. De gjorde ett fint jobb med dem små. Däremot så tyckte vi lite synd om dem vuxna som inte hade så stora ytor att vara på. Vissa var blinda. Vissa utsatta för hajattacker eller fastnat i propellrarna på båtmotorer.
Vi stannade även vid ett färgglatt buddistiskt tempel för att fota lite. På gården stod det två elefanter fastkedjade. Tyvärr så stod de på exakt samma platser som de hade stått när vi åkte ner tre dagar tidigare. Inte roligt att se. Antagligen ett sätt att locka in turister. Vi vände snabbt och gick tillbaka till bilen och berättade för barnen hur viktigt det är att man inte ger pengar för att få klappa eller ta bilder av djur som är utsatta på det där viset. Här kan man läsa mer om det.
Till skillnad från de stackars tempelelefanterna som stod fastkedjade, så fick vi besöka en hel flock glada, tokiga elefanter dagen efter. När vi återvände hem till Meatballalley så hängde vi på vännerna på utflykt upp i bergen dagen efter. På snirkliga, guppiga vägar åkte vi till byn Pinnawala. Där ligger nämligen Pinnawala Elephant Orphanage. Innan vi anlände stannade vi först till vid ett banan- och ananasplantage för att sträcka på benen och äta färsk ananas med chili på. Smaskigt gott!
Efter lite proviantintag och några springrundor för sprittiga ben, så gav vi oss av igen och anlände någon timme efteråt till elefanterna. På det här elefantbarnhemmet så tar man hand om föräldralösa elefantungar, och även vissa skadade vuxna elefanter. En vuxen elefanthona hade t.ex kommit dit då hon trampat på en mina och förlorat en stor del av sin fot. På hemmet får de leva i stora flockar och på stora ytor där de kan ströva runt fritt. Alla elefanter har en egen handler som varit med dem sen de var små, så de har ett band till sin "ägare". Alla bebisarna flaskmatas, vilket tar väldigt lång tid då de dricker så kolossalt mycket. Flera liter per gång. Dessutom diar en elefantunge i ca fem år...
Varje dag tas flockarna en i taget ner till vattnet där de får bada och svalka sig en lång stund. Först ljuder en varningssignal, sen öppnat man portarna och elefanterna tågar lösa ner till vattnet på gatan. Alla som handlar i butikerna får stiga åt sidan. Det har hänt att någon nyfiken unge har vandrat in i butikerna. Men oftast så lyssnar de på sina handlers. Men busiga är de, så säkerhet går först. Men herregud vad mäktigt det var. Att stå där någon meter ifrån en flock tågande elefanter!
Krock! Extra bråttom hade de såklart när de var påväg till vattnet.
Det roliga var hur bilar, tuktuks, cyklister och folk som var ute och handlade liksom bara stannade upp. Lät elefanterna passera och fortsatte sen med sina vardagssysslor. Och där stor vi och gapade! Härligt ändå. Vilka kontraster. Vi satte oss och åt lunch med badande elefanter som utsikt. Var ej fel.
Innan vi åkte hem så kollade vi även in hur de tar tillvara på elefantbajs och tillverkar papper, leksaker, prydnader och allt möjligt av. Handgjort och ekologiskt rakt igenom. Pappret var så vackert! Ångrar att jag inte köpte en anteckningsbok och en almanacka...får åka tillbaka helt enkelt!
Vi åkte tillbaka - svettiga, mätta och lyckliga. Detta var första gången för oss alla fyra att se en elefant och det mötet gick rakt in i hjärtat. Känslan när en elefant halvspringer förbi en samtidigt som den lyfter snabeln och tutar. Den känslan ni!
Andra äventyr vi var ute på under vår resa vad det där äventyret där Rasmus var så nervös innan så att han inte riktigt visste vad han skulle ta vägen. Både han och kompisen Emma stod och skakade av förväntan och nervositet.
Vad de skulle göra?
Jo detta.
I 60 kilometer i timmen, med andan i halsen och skrattet fastklistrat i ansiktet.
Rasmus kommentar efteråt: Detta var det ROLIGASTE jag har gjort i hela mitt liv!
Linus - mästaren på vattenskidor!
Det var med andra ord ett oförglömligt äventyr för elvaåringen. Och att få dela det med en av sina bästa vänner, det var inte fel det.
Att gå eller åka tuktuk är det absolut bästa sättet att ta sig fram på i Sri Lanka. Enligt oss. Man kunde stanna var man ville. Så lättsamt när man vill ut på upptäcksfärd. Som att besöka örtagårdar, fisk- och grönsaksmarknader, kyrkor och tempel. Och överallt möts man av vänliga människor som hjälper till om man undrar något eller behöver hjälp på något sätt.
Detta hindutempel besökte vi precis när de hade bön och välsignelse. Väldiga kontraster till de protestantiska, nakna traditionen som man oftast stöter på uppe hos oss i norden.
Människorna här alltså. Fantastiska. Men mer om det i nästa inlägg om detta fina land.
(Här kan ni läsa del ett).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar