fredag 31 januari 2020

We're the granddaughters of the witches you couldn't burn


Efter lunchens skivstångspass så kändes det både i armar och rygg när jag, efter Lucys simpass vandrade runt i huset och fredagsstädade. Det är just när man dammsuger det här huset som man upptäcker hur stora ytor det är. På gott och ont. Men nu är det städat. Jag avslutade med att gå runt med min palo santo så nu är även energin städad och laddad och helgen välkomnas med öppna armar.

Just den här fredagen så är det det stora barnets tur att välja mat, fredagssnacks och film. Detta betyder även att han har ansvaret över maten och att den blir gjord. Därför kan jag luta mig tillbaka, ta ett glas rött, låta axlarna sjunka ner och lyssna på musik. 


Bild: billboard.com

I'll be the roots, you be the tree

Pass on the fruit that was given to me
Legacy, ah, we're part of something way bigger
Bigger, you're part of something way bigger

Bigger than you, bigger than we
Bigger than the picture they framed us to see
Legacy, oh, you're part of something way bigger


Den här låten ihop med att jag var och tog cellprov igår får mig att tacka min lyckliga stjärna för att jag bor och lever där jag gör. Att ens ha privilegiet att få gå och gratis ta ett cellprov och då med jämna mellanrum ha koll på förändringar i kroppen - det mina vänner är lyx. Riktig lyx. Och vi ska vara så tacksamma. På andra ställen i världen har cancer i livmodern en hög dödssiffra. Så ja, då går man med lätta steg till sin mödravård. Klär av sig och klättrar upp i den allt annat än bekväma stolen. Slänger upp benen och lyssnar plikttroget till barnmorskan som alla gånger säger "Och så kommer du lite längre fram med rumpan. Lite till..." trots att man tycker att den här gången ligger jag väl ändå rätt. Ja det gör man. Och när man ligger där så tackar man sina förfäder. Sina kvinnliga historiska systrar som kämpat och aldrig gett upp. Som gett mig den här möjligheten. Man tänker också att detta gör jag för min dotter och för nästa generation. För you're part of something way bigger, inte sant. 



Med det önskar jag er en fin fin fredag. 
Ta hand om er.       
    

måndag 27 januari 2020

Jag hör min framtid till



Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.
- Karin Boye


Ett år sedan nu. Då som nu kände jag någonting. Någonting som fick mig att posta ett inlägg här efter en lång vila. Nu, liksom då har bloggen legat i dvala. Länge. Men något väcker inspirationen igen inom mig. Jag gör ett försök. Vi får se. Men det är skönt. Skönt att skriva. Att låta fingrarna dansa över tangentbordet. Sen blir det vad det är. Nonsens. Barnsligheter eller vad som. Men det är befriande och det är mitt. 


 


Vi har gjort stora förändringar. Rensat och bockat av ett liv. Vaknat upp i ett annat. Ett annat liv som ändå inte känns främmande. Nästan tvärtom. Vardagen kom och allt föll på plats. Ekot i hemmet gör sig fortfarande påmint. Men det gör inget. Vi låter det ta sin tid. Vi skyndar inte. Inget slit och släng, inga onödiga inköp. Vi andas ut. Tacksamhet! 

Naturen. 
Vänner. 
Familjen. 

Tack tack tack! 


 

Alla bilder tagna av mig. 


lördag 9 februari 2019

This is the beginning of anything you want



Och precis som månen som nyss befann sig i nymånefasen, ser jag mig själv med ny ögon. För första gången på länge med kontroll och en otroligt stark framtidsintention. Det bubblar och det strömmar. Med två fötter på jorden och med starka rötter som sprider sig tar jag stora steg framåt. Långsamma. Men starka.

Dags att damma av den här bloggen också? Nya tag som sagt.  

Just idag tänker jag mycket på västkusten. BÄSTKUSTEN. Och planerar sommaren med en kopp kaffe i handen och två sovande hundar vid mina fötter. Veckan har gått från -26 grader till +8 grader. Det sylvassa, gnistrande landskapet består nu av takdropp och sjungande fåglar. Ej fel. Hundarna ser dock ut som michelingubbar efter skogspromenaden...

Jag drömmer mig bort. 
Efter stränder. 
Värme och långa dagar. 
Ljuset! 










  

fredag 28 september 2018

And all at ones summer collapsed into fall.



I takt med att årstiden sakta skiftar, gör jag lika så. Som jag alltid gör. Något nytt. Något hoppfullt. Något som komma skall. Kanske även något som är. 

Jag funderar mycket på tiden jag har framför mig. Hur känslan av att stampa och gnida i samma spår, sakta börjar försvinna. Många ting måste ändå bearbetas klart, men entusiasmen inför framtiden är stor och sprudlande. 



Vi hade den vintrigaste av vintrar. Snudd på Game Of Thrones vill jag påstå. Lika gnistrande som i Frost och lika känslomässigt oändlig som i Narnia - Häxan och Lejonet





Efter denna vintersaga kom sommaren. Sommaren med stort S. Kanske den somrigaste sommaren av dem alla. Långa dagar. Ljumna kvällar. Bad varje dag. Och en mamma/matte/fru som njöt var eviga dag. 

Båda dessa charmiga årstider lägger stor press på kommande årstid. Hösten. Hitintills måste jag säga att jag inte är ett dugg besviken. Lönnträden och ekarna börjar skifta i färg. Solen skiner på dem och det gör nästan ont i ögonen då det är så vackert. Frisk luft och kvällar med levande ljus. Jag hoppas det håller i sig. Hela familjen ser fram emot Halloween som alltid ger oss bästa Tim Burtonkänslan. 

Bring it!


tisdag 10 juli 2018

Row



När allting snurrar i en väldig fart - tankar och tid - så går det inte att befinna sig i en bättre årstid än nu. Solen värmer en stel nacke och axlarna sjunker ner. 

Jag har vågen nu. Jag paddlade och tog mig ut. Nu ska jag bara ställa mig upp. Med gemensamma krafter från dem närmsta runt omkring. Jag vet nu. Och det känns i sinnet och det känns i kroppen. 


För det är ändå det viktigast. Att omge sig med rätt energi. Stark och stöttande energi. Jag vet så väl nu. 

Och då kan man ta mig tusan tackla vad som helst! Precis vad som helst. Man lever och man lär, eller hur? 




Find 
your 
flow

And
row
row
row