Jag har funderat mycket på sista tiden. Det här om att se framåt. Och varför det ibland är så svårt. Vi har en tendens att definiera oss med vårt förflutna. Visst. Det förflutna påverkar oss, men det betyder inte att vi inte kan utvecklas och förändras. Men det är upp till var och en. Enbart vi själva har makten att ta oss framåt, bestämma vilka vi vill vara. Inte föräldrar, skolkamrater, lärare...enbart du själv. Självklart kan man ha med sig en tung ryggsäck, men låt inte det förfulat bestämma över dig, definiera vem du är och vem du kommer att bli.
I den svenska kulturen är jämställdhet väldigt viktigt, vilket är asbra såklart. Men i med det så ligger det som en dimma över oss som ständigt viskar saker som du ska inte tro att du är bättre än någon annan. Vi har supersvårt för att pusha varandra till att testa saker som andra inte vågar. Det kommer aldrig att fungera. Det fungerar inte för någon annan, så varför skulle det fungera för dig. Nej nej...
Är det jante som spökar tro? Eller den extremt höga arbetsmoralen? En ska vara ödmjuk i Sverige, och många sprutar ur sig grodor om dem som vågar drömma stort. Jag tror inte att folk gör det av elakhet, utan det är bara så det är. Gruppmentalitet.
SLUTA DRÖM! VAR REALIST!
Samtidigt kan en alltid lita på den där säkerheten som det innebär att växa upp i en sådan kultur. Att föräldrar, vänner eller släkt alltid har den så kallade “säkra inkomsten” och kan hjälpa andra som behöver det. Tacksamheten över att kunna experimentera och känna efter vad en vill i livet utan att riskera att hamna på gatan finner inga gränser.
Jag vill leva ett liv där jag inte ska behöva kompromissa hela tiden.
Tar vi inte själva ansvar för våra egna liv och ser till så att vi utvecklas så dör vi, och blir den där personen som pratar ner andra människor som vill växa. En måste utmana sig själv och kliva utanför trygghetszonen. Hela tiden.
“Förändring är oundvikligt. Men personlig utveckling det är ett val” - Johannes Hansen.
Ofta handlar det om rädsla skulle jag tippa på. Och inte vågar vi säga att det är just så heller. Vi kommer istället med undanflykter. Jag har inte tid. Jag känner ingen som gjort samma sak. Ibland skyller vi på andra. Om inte hen gjort så, så skulle jag gjort det jag tänkte.
Men du. Det är helt och hållet ditt ansvar att ta steget. Ingen annans. Skyll inte på andra. De är förmodligen sådana där döda människor hur som helst, som slutat växa och drömma.
Och snälla - skriv inte “av dig” på Facebook...Acceptera din rädsla istället och bara gör. Gör det bara. Det är du som har makten.
Exakt så här:
Ha nu en mysig fredag <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar