Att skriva

Eftersom jag gick i skolan när katederundervisningen gav vika för individuell inlärning, så jobbade vi mycket "på egen hand". Vi gick igenom saker gemensamt för att sen få sprida ut oss och jobba enskilt. Och i princip varje gång vi skulle jobba med att skriva eller liknande så plockade jag upp min Berättarbok (tror jag att den hette, om jag inte minns fel...). Sen valde jag ett bokmärke (Ja, jag vet - vad är ens ett bokmärke undrar alla födda 90 och framåt...)som jag sedan skrev en berättelse om. Jag har en fet hög med Berättarböcker hemma från den tiden, I tell you.

 

Lågstadiet. 

Man gillar ju att jag kände att jag måste poängtera att de är tre. Trillingarna alltså.  

Drömmen var att bli författare. Sen jag var liten. Rätt fort så försvann bokmärkena och jag började rita egna bilder till mina små berättelser.

Hur spännande låter inte den här?! 

P.s den slutar lyckligt.

Jag minns ett citat jag ofta slängde med: 

"Varför ska jag lära mig matte? Jag ska ju bli författare." 

Ha! 

Hitta på. Skapa ett liv och en egen värld. Jag levlade från små korta sagor, till kapitelberättelser. Har så sjukt många påbörjade som aldrig fått något slut. Både på papper och på diskett. Yes, ni hörde rätt - diskett! Här började jag också beskriva karaktärer mer. Minns att jag la ner lika mycket tid på det som att skriva själva storyn. 

Haha! 

Det hela har egentligen fortsatt sen dess. Första bloggen runt 2006. Lärarprogrammet - Svenska - Skönlitteratur. Storytelling. Copywriting.

Läsa böcker. Läsa vad andra skriver om böcker. Läsa bloggar som personer som skriver böcker skriver, och så vidare. 

Får gåshud av Bodil Malmsten. Älskar språket Tove Jansson använder sig av. Att liksom skriva som att man är en konstnär - fast med ord istället för pensel. 

Humor är minst lika viktigt. Som tex hur författaren Lisa Bjärbo skriver i sin blogg. Brita Zackari lika så. För att inte tala om Lotta Lundgren. 

  

Jag kom ihåg att på mellanstadiet nördade jag ner mig i fantasy, vilket gjorde att när jag skrev så var det just den genren som blev den naturliga att använa just då. Då kom miljöbeskrivningarna. Påhittade länder eller platser. Nörda ner på detaljer...ibland lite för mycket så att själva berättelsen tappades bort lite. Typiskt den genren i ju för sig.  

Sen jag fick barn så har bilderböcker tagit en stor plats. Och på senaste tiden, kapitelböcker. Älskar dem. Bilderna, språket, formen. Stina Wirsén. Barbro Lindgren. Eva Bexell. Pija Lindenbaum. Bara för att nämna några. Underförstådd tanke med barn- och ungdomsböcker - du ska läsa och bli en bra människa. De ska helst inte handla om osympatiska karaktärer, eller t.ex. nasty women (för att citera Trump…). Jag håller inte riktigt med. Barn förtjänar ärlighet, och har inga problem med det heller. 

Gammal bild från tiden där Astrid var ca 2 år och effektivt rev runt bland böcker.

 

Nu är frågan - hur ska jag ta detta vidare? och då menar jag inte enbart det här blogginlägget. 

Vi får väl se...höhö.