Jag var så arg.
Smällde i dörrar. Sprang det fortaste jag hade. Ville bara stänga in mig och skrikgråta av ilska. Öppnade dörr efter dörr, men hittade ändå ingenstans att vara i det här huset som kändes lika stort och oändligt som en never ending labyrint. Jag kände hur ilskan bubblade inom mig och jag visste att den ville komma ut - väldigt snart. Jag liksom darrade och tinningarna dunkade. Jag kände mig så besviken. Så bedragen. Så lämnad. Och SÅ ARG. Och sen...
...så vaknade jag.
WHAT?!
Förstår ni antiklimaxen? Ilskan och känslorna från drömmen fanns kvar. Men sängen, rummet och det riktiga livet som så klart är lyckligt ovetandes om vad jag drömt om - bara var där och...var. Som vanligt. Inte fanns det något att vara arg på där inte. Jag fick ligga kvar ett bra tag och liksom smälta det hela, medan jag försökte få drömilskan att rinna av mig. Det tog ett tag och jag fick lov att gå ner och äta ett ägg först. Sen avtog drömkänslorna sakta men säkert.
Konstigt det där. Även om det självklart var skönt att det bara var en dröm, så kändes det lite tomt när de starka känslorna liksom försvann. Ibland är det faktiskt skönt att vara arg.
Det var min morgon.
Nu ska jag försöka skriva ner ytterligare en intervju som jag gjorde förra veckan. Om jag har tur så hinner jag få upp den ikväll. Annars imorn. Håll till godo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar