Ljuset

Solen letar sig in nu. Smeker längs med väggarna och kastar skuggor på möblerna. Det känns nu. Det känns att vi är på rätt köl. Rätt sida av året. Igår när jag stod ute på gården och vände ansiktet mot solen så kände jag det. Värmen. 

Att vi har nästan en meter snö här och termometern visade -21 imorse, det gör ingenting. Det är bländande vackert. Verkligen. Helt otroligt vad vackert det är! sa vi flera gånger till varandra i går. För detta hör inte till vanligheterna. Inte ens här i Dalarna. Så vi klagar inte. 

Frost på de gamla fönstren. 

Men ja. Jag är som bekant en älskare av värme. Jag ska inte sticka under stolen med att jag längtar efter sommaren. Det gör jag alltid. Jag kan längta efter sommaren även när vi har sommar. Så pass förstår ni. 

Men den här vintern så bestämde jag mig för att njuta. Inte klaga och vara bitter över det som inte går att förändra. Och vet ni, vinterångesten har lyst med sin frånvaro. 

Visst har jag slängt med fraser som Meeen vad kallt det är!! och Hur mycket kan det snöa, egentligen?! och liknande. Men ingen ångest. Så skönt. 

Och snart. Mycket snart, får jag uppleva värma som aldrig förr då vi beger oss ut på en riktig äventyrsresa. Mer om det mycket snart...

Men tills dess så får vi fortsätta tända ljus på kvällarna och till Bolibompa på morgonen. Och det är aldrig fel. Även om det är skönt att ljuset sakta hittar tillbaka. 

Astrid är hemma från skolan så idag ska jag spela finns i sjön och försöka ta några promenader utan att bli allt för frostbiten.