Beslutsamheter vi minns

Mitt gäng! Sway Dancegroup.

Igår tänkte jag som så. Att har man gått och dragit med en

förkylning som liksom aldrig bryter ut på riktigt, ja då har man bara ett val. Att gå och träna (?). Antingen bryter den då ut, eller så blir man frisk (?). Så det gjorde jag. Tränade alltså. 

Jag blev ej frisk. 

Den bröt ut. 

Förkylningen. 

Bra. Då går den strax över och jag blir frisk.

Men. Det jag inte tänkte på igår (eller förträngde. Jag visste mycket väl...) var att idag är det tisdag och dags för dans. Och vänta nu, har jag feber? Hoppsan.  

Klart jag åkte dit och körde. Ändå. Man bangar inte bara för att man råkar vara lite förkyld (med feber och skakiga ben?). 

Nepp. 

Då vore man knasig. 

Eller var det tvärtom? 

Nej. Man skippar faktiskt inte dansklass. Om man inte har magsjuka eller så. Något som gör att andra inte vill och man ska komma. Annars är man där. Och man struntar i att man haltar, vrider ett knä eller får ont i nacken. För inget av det känns när man dansar. Det känns bara efteråt. Och då är man ändå så glad så det spelar ingen roll. 

Sen vill man ju att det ska bli bra. Och då måste man öva. Och öva. Och öva. Inget kommer gratis så att säga.   

Jag får nog äta upp alla dessa ord i morgon. Speciellt eftersom jag har bokat in träning med Lucy på morgonen. I Falun...

Ja ni hör. Hur tänker jag? 

Men hundträningen går inte heller att skippa. Samma sak gäller där. Öva och återigen öva.

See you on the other side.