Undrar om det var så här som Astrid Lindgren och hennes väninnor kände när hon arbetade med att sprätta upp brev som kom in och ut ur Sverige under andra världskriget. Att få läsa om hemska saker som händer där ute i världen och hela tiden ha en gnagande oro för att samma hemska saker kommer att drabba henne och de hon håller kär i Sverige.
Det måste ha känts som nu ungefär tänker jag. Även om det då faktiskt rådde världs krig så var Sverige inte inblandat (eller ja…typ inte), och hela situationen påminner skrämmande mycket om läget vi befinner oss i nu. Det pågår de allra hemskaste hemskheter ute i världen. Presidenter beordrar kärnvapenattacker mot sin egen befolkning. Sin egna civila befolkning. Andra presidenter sätter eventuell standard för nya sätt att bedriva politik på genom robotangrepp. Det är extremt oroligt mellan två stormakter. Det liksom puttrar. Allt skälver.
Och så händer detta.
Vad är det som händer? Vad är det som kommer att hända? Vad kan vi göra? Vad kan jag göra?
För visst bli en rädd. Men en vill inte vara rädd. För det är precis det de vill, och de får inte vinna.
För kärlek, empati och respekt.
Måste segra över hat, rädsla och våld.
Tror ni Astrid funderade i samma banor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar