Jag hör min framtid till

Så bort, all min feghet!

Jag hör min framtid till.

Jag tar mig rätt att växa nu

som rotens krafter vill.

- Karin Boye

Ett år sedan nu. Då som nu kände jag någonting. Någonting som fick mig att posta ett inlägg här efter en lång vila. Nu, liksom då har bloggen legat i dvala. Länge. Men något väcker inspirationen igen inom mig. Jag gör ett försök. Vi får se. Men det är skönt. Skönt att skriva. Att låta fingrarna dansa över tangentbordet. Sen blir det vad det är. Nonsens. Barnsligheter eller vad som. Men det är befriande och det är mitt. 

 

Vi har gjort stora förändringar. Rensat och bockat av ett liv. Vaknat upp i ett annat. Ett annat liv som ändå inte känns främmande. Nästan tvärtom. Vardagen kom och allt föll på plats. Ekot i hemmet gör sig fortfarande påmint. Men det gör inget. Vi låter det ta sin tid. Vi skyndar inte. Inget slit och släng, inga onödiga inköp. Vi andas ut. Tacksamhet! 

Naturen. 

Vänner. 

Familjen. 

Tack tack tack! 

 

Alla bilder tagna av mig.