Nimis

Höganäs - bländande vackert.

När vi var på västkusten så packade vi bilen och rullade iväg till Mölle en av dagarna. Så fascinerande vad avstånden är korta där nere. Allt som en vill åka till ligger ju under en timmes bilfärd åt något håll. Väldigt handy när man är där nere på semester. Blir många flugor i en smäll. 

Målet var att besöka konstverket Nimis som ligger ute vid Håle stenar, vid Kullabergs Naturreservat. Konstverket byggdes av drivved, grenar och plankor av konstnären Lars Vilks. Alltsammans bildar gångar, rum och torn. Väldigt häftigt! Vilks började bygga Nimis (som är latin och betyder "för mycket") 1980 och 1982 så fick myndigheterna nys om bygget vilket ledde till en lång rättsprocess då det ansågs vara ett svartbygge. Men bygget står där än i dag. Vilks säger däremot att det ska avvecklas år 2030.   

Vi åkte fel...(GPS:en vill inte riktigt att man ska besöka Nimis tror jag...) och parkerade på andra sidan naturreservatet. Detta gjorde att vi fick oss en lång, låååång vandring genom sagoskog, ut i fårhagar och in bland gårdar. Vi kom överens om att det var bra att vi parkerade fel eftersom vi fick se så mycket vackert och hälsa på massa locals. 

När man kommer till sluttampen av vandringen och närmar sig Nimis, så är terrängen svår. Den är brant och kämpig. Barnen såg det som ett äventyr och jag såg det som asbra träning. Däremot så vågade jag inte ta med kameran så det fick bli mobilbilder.

Alla vackra hus som jag ville flytta in i i Mölle! Typ alla. 

Underbar luft och ljus i Kullabergs Naturreservat.

Vyerna!

Efter någon timme och efter lunchpaus i fårhagen så kom vi fram till platsen där man egentligen parkerar när man ska gå till Nimis...där ligger det en gammelgård och vi jämförde den självklart med dem gammelgårdar vi är vana vid i Dalarna. Ej lika konstaterade vi.

Sen började den knepiga vandringen. Nedför, nedför, nedför. Så där så man måste sätta ner händerna i backen och klättra ni vet. Det var ett riktigt äventyr! 

Tillslut - ingången till Nimis.

Kolla skogen! Som en grön lummig vägg.

Väl nere så vilade vi ut bland stenarna. Njöt av havet och beundrade konstverket. Barnen fick liksom lite extra energi här nere och trots den långa vandringen på flera timmar så sprang de omkring och lekte. Själv tänkte man sakta vi har lika lång väg tillbaka igen...

 

Sen knatade vi heeeeela vägen upp igen och heeeela vägen tillbaka genom naturreservatet. Det var så fantastiskt skönt! Älskar verkligen att vandra så där. I vackra, spännande landskap. Barnen (läs Astrid) klagade bara några gånger på vägen tillbaka, vilket jag kan förstå för vi blev väldigt trötta i benen. Men vi hittade på små fantasileker sista biten. Typ jag är en vildhäs och bor här i skogen så då gick det bättre fram till bilen. 

Hemma i husvagnen blev det chips och serier resten av kvällen. 

Tack Nimis! Vi ses nästa år igen!